Ikväll kollade vi in Refused, ett band som har varit en stor del till den jag är idag. Under tonåren fastnade för hardcoremusiken, djurrätt och staight edge. Dennis Lyxen var min stora idol. Jag är inte så fantasik längre, men känslorna från när man var tonåring kommer tillbaka och man blir så jävla peppad.

 

Förra veckan var jag på Swedish House Mafia, visst var det fett men en sånhär spelning slår det mesta. Man sjunger med i låtar, knyter näven och känner att det betyder något, något vettigt. Jag tror att det är svårt att förstå för någon som inte gillar musiken eller inte har något liknande att relatera till. Detta är en livstil och jag är glad att vara en del av den.