.

Sen skulle vi ta oss ner, det fanns en väg och det skulle börjas med att passera en passage som var 5 meter lång och var mellan 50-70 cm brett med 300 meters stup på varje sida. Jag var gråtfärdig och även de mer "erfarna" åkarna var nära på att göra i brallan.

.

jag var näst sist ut och jag har aldrig i hela mitt liv varit så rädd. Hade det varit i pisten och inget stup hade det inte varit något problem, men nu när man visste att ett felskär skulle kosta en livet så var man inte så kaxig.. Alla klarade sig och det kändes som att vinna VM guld.

.

Vi fortsatte och nästa topp var inte alls lika farlig, dock sjukt jobbigt att gå på drygt 2700 meters höjd. Åkningen var ingen hödjare men det var ändå fett att se ut över alla bergstoppar. Mäktig känsla. Jag är glad att jag hängde med och fick se lite mer av St.Anton än beachen. Och jag är sjukt glad att alla klarade sig. Kan kännas som en viss överdrivenhet av mig, men så här kände jag.

.

Här kommer en bildbomb från denna dag.