Varje dag i en vecka har jag hälsat på farsan. Han har svårt att röra sig och sluddrar lite när han pratar, men han är lika glad varje gång man kommer, å det känns så sjukt viktigt.

Det viktigare för han är att hålla glöden uppe och vilja träna och komma tillbaka.

Man får se från vecka till vecka hur utveklingen går. Håller tummarna för att han ska bli så återställd som möjligt.